Kyrkan i siffror

Jag tycker att siffror är intressanta. Inte för att jag är särskilt bra på matte, men jag tycker om att följa upp siffror och jämföra från år till år.

Hemma har jag under många år jobbat både med budget och uppföljning av kostnader.

Varje år rapporterar vi till Pingst hur många människor vi har i våra olika verksamheter. Inte vem eller vilka, utan bara hur många barn och ungdomar vi har i vår verksamhet och hur många som deltar i våra gudstjänster m.m.

Utifrån det kan man se hur församlingen växer.
Ett exempel är att sedan 2006 har Vallhovskyrkans medlemsantal ökat med 30 personer till 174 medlemmar. (Nu säger det så klart ingen om de medlemmarna är aktiva i den mening att de deltar i våra gudstjänster och smågrupper).

Förra året döpte vi 5 personer, i år har vi döpt en och kommer att ha dop den 11 mars igen.
På gudstjänsterna hittils i år har det varit många besökare på våra gudstjänster.

Siffror säger inte allt men jag det tycker det känns bra när siffrorna bekräftar det vi känner, att Vallhovskyrkan är på G.

Att jobba med barn och ungdomar

Jag läste på tidningen Dagens hemsida en intressant artikel idag. Den handlar om ungdomsledare och ungdomspastorer.

Läs den på http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=297978

I vår församling har vi under hösten och vintern jobbat med att anställa en ungdomspastor. Det är ingen lätt process, men vi har kommit så långt att vi hoppas att fatta beslut om anställning på medlemsmötet den 26 februari.

Jag som själv jobbat många år som ungdomspastor och har många goda vänner som jobbat som barnpastorer och ungdomspastorer har under åren sett många fantastiska pastorer blomma ut och vara till välsignelse för många ungdomar. Men jag har också allt för många gånger sett det motsatta, när en ung inspirerad människa börjar att jobba i en församling och istället för att blomma så vissnar man. Inte att man går ett dåligt jobb, tvärtom. Man ger järnet, 120%, men det är inifrån man vissnar. Glädjen, kraften och inspirationen dör.

Det är oerhört svårt att avgränsa vad man ska eller inte ska göra. Att jonglera med vad man upplever Gud vill, vad föräldrar vill och vad ungdomarna själva vill är inte alltid lätt.

I en del fall har det också påverkat gudsrelationen, för det blir jobbigt när Gud blir det jobbiga.

Det finns förhoppningsvis ingen församlingar som planerar för att det ska bli så här, men ändå händer det gång efter gång.
Att vi inte lär oss.

Jag är så oerhört tacksam för alla förböner jag fått av alla fantastiska människor i Vallhovskyrkan. De har behövts, varenda en.